Ett pekfinger i den kulturpolitiska vinden

I samband med Kulturutredningens olika framträdanden i Almedalen har vi just fått en liten aning om hur den kulturpolitiska vinden kommer att blåsa i deras betänkande i början av 2009. Intressantast och kulturmeterologiskt mest tillförlitligt tror jag nog att faktarutorna till en artikel i Dagens Nyheter är. Där får vi bland annat veta:

• Att man ser att behovet »av fria pengar är jättestort«, och att »utredningen kommer att förslå en lösning« på det området. Jag skulle ha blivit mer förvånad om utredningen inte hade kommit med ett förslag i denna fråga.
  
• Att utredningens viktigaste uppgift, enligt Eva Swartz, är att »få i gång idédebatten, hur man tänker kring kulturpolitik«. Här har små framsteg redan gjorts, trots en lite väl tystlåten utredning.
  
• Att Swartz ser »omprioriteringen av stödformerna« som den svåraste nöten att knäcka. »Större ersättningar till färre gör att fler blir utan.« Ja, frågan om vilka ska bli utan pengar är såklart en rejäl nöt.
  

Dessutom kommer Kulturrådets roll förändras, och sponsringen ska »inte bli den enda vägen att hitta in i kulturlivet«. Om statens ansvar för kulturen säger huvudsekreteraren Keith Wijkander följande: »Författarstödet liksom stödet till konstnärer kommer att vara kvar.« Har de verkligen inte kunnat enas om fler oumbärliga eller viktiga stöd än? Dessutom vill utredningen förbättra konstnärernas ekonomiska villkor genom att »komplettera produktionsstödet med hjälp att etablera sig och komma närmare sina kunder.«

Vad några kulturpersoner tycker om tanken att ge regionerna mer makt kan man läsa i en annan artikel i Dagens Nyheter. Den som är intresserad av Kulturutredningen bör även studera Göteborgs-Postens två artiklar »Kräver besked om kulturutredning« och »Utredarna snett ute befarar kulturpolitiker«.

På den Alternativa Politikerveckan pratade Stina Oscarsson från den välbehövliga Skuggutredningen. I sitt försök att få kulturlivet att göra en egen utredning har de dock tyvärr, precis som Marianne Lindberg De Geer påpekar i dagens Aftonbladet, ställt en fråga som inte känns alldeles klockren.

Funcke svarar

I dag publicerar Borås Tidning äntligen mitt svar på Nils Funckes artikel. Dessutom får Funcke möjlighet att svara:

Den tidning, tidskrift eller bok som inte hittar tillräckligt många läsare alternativt mecenater förtjänar inte att komma ut. Det innebär ju inte att åsikterna inte har möjligt att komma fram, de får istället då söka sig andra vägar.

Funcke fortsätter sedan sitt korta svar med att konstatera »att public service har en viktig funktion att fylla«. Han ser sin inkonsekvens och avslutar sedan sitt inlägg med:

Det jag starkt vänder mig emot är det selektiva stödet. Däremot ser jag inget betänkligt i att staten med skattesatser, portotabeller etc underlättar för tidningar och tidskrifter och etermedier att verka.

Portotabellen är dess värre inte något som staten har särskilt mycket att säga till om i dag. Posten är nämligen numera ett affärsdrivande företag som staten inte gärna vill (kan?) detaljstyra.

Nils Funcke är inte ensam om att ha propagerat emot det selektiva stödet under det senaste halvåret. Till exempel sa Tom Carlson tidigare i våras i Folket i Bild/Kulturfront ungefär det samma. Och redan i januari – också det i samband med Mana-debatten – sågade Dagens Nyheter dagens tidskriftsstöd i en huvudledare. Sista ordet lär dock inte vara sagt om varken presstödet, litteraturstödet eller kulturtidskriftsstödet. Vad tycker till exempel läsarna av denna blogg?

Funcke får svar

I dag publicerar Sundsvalls Tidning mitt svar på Nils Funckes artikel om bland annat kulturtidskriftsstödet. Borås Tidning verkar tyvärr inte vara lika intresserade av mitt svar (och därmed »en kritisk samhällsdebatt«).

Uppdaterat:
Borås Tidning har nu publicerat mitt svar.

»Avskaffa tidskriftsstödet«

I en krönika på ledarsidan i Borås Tidning i dag tisdag argumenterar Nils Funcke för att man bör avskaffa det statliga stödet till både press, litteratur och kulturtidskrifter. Han tycker nämligen att det statliga stödet till dagspressen, böcker och tidskrifter utgör »ett hot mot en kritisk samhällsdebatt«. Vidare anser han helt enkelt att staten ska hålla sig »neutral till alla former av distribution/förmedling av åsikter och värderingar«. Det är underligt hur han tror sig få till en »kritisk samhällsdebatt« genom att ta strypgrepp på en stor del av de stämmor som är oliktänkande och mångfasetterade i dagens medievärld – kulturtidskrifterna och de mindre förlagen.

Visst pekar Funcke på några intressanta svagheter i ett statligt stödsystem. Alla biter till exempel kanske inte den hand som föder en. Några nafsar möjligen bara lite lätt. Men det är nog sällan som kulturtidskrifterna räds det kontroversiella i alla fall. »Lagom« har aldrig varit ett vanligt ord i kulturtidskrifternas vokabulär. I ett litet språkområde är det dock svårt för mindre röster att göra sig hörda utan stöd, smala tidskrifter bär sig sällan, men det vill uppenbarligen inte Nils Funcke se. Framför allt är hans analys som helhet alldeles för grund och enögd. Det blir bara en mediepolitisk analys och inte alls en kulturpolitisk. Därmed kommer han så klart till helt fel slutsatser.

När Funcke pekar på att stöden i dag favoriserar »pappersburen information framför annan« får man dock ge honom delvis rätt. Nätet som uttrycksform har ännu inte fått särskilt mycket stöd, men det har lyckligtvis skett några små förändringar på kulturtidskriftsområdet på senare tid. Tyvärr tar Funcke inte alls upp några av andra sätten att förmedla åsikter och värderingar, vilket hade kunnat ge hans artikel lite mer djup. Vill han även ha bort filmstödet? Och hur ställer han sig egentligen till public service? Teatern?

Funcke väljer att bortse från den smala litteraturens och de små tidskrifternas vikt i ett demokratiskt samtal och – inte minst – deras roll på kulturens område. Han ser stödet som ett hot, men snarare är ett slopande av stödet ett betydligt större hot mot en kritisk samhällsdebatt. Vill man ha en debatt med bredd och djup eller levande kultursamtal i vårt land behövs ett rikt utbud av oliktänkande kulturtidskrifter. Flera av dessa behöver ekonomiskt stöd. Utan kulturtidskrifter stängs en vital del av det öppna samhället.

I stället för att ta bort stödet bör det utvecklas. Varför inte ett startbidrag som exempel? I Norge kan man redan få »oppstartsstøtte« om man har kommit ut med ett nummer (eller har en bra dummy), medan man i Sverige måste ha gett ut hela fyra nummer. Det skulle vara att verka för »en kritisk samhällsdebatt«.

Uppdaterat:

Nils Funcke har lyckats få en något förkortad version av sin artikel publicerad i Sundsvalls Tidning 6 juli.

Kulturtidskrifterna i Riksrevisionens rapport

I går kom en rapport från Riksrevisionen om kulturbidragen. I den spända väntan på vad den stora Kulturutredningen ska komma fram till är det nog en hel del kulturpolitikintresserade kulturtidskriftsvänner som – ja, faktiskt – har sett fram emot vad Riksrevisionen skulle ha att säga om Kulturrådet och stödet till kulturtidskrifterna.

Så vad sa nu riksrevisorerna då om kulturtidskrifterna och stödet till dessa? Inga förvånande ord egentligen. De pratar framför allt om svårigheterna till förnyelse (eller som de väljer att uttrycka det: »krav på tidigare publika resultat i olika former kan verka hämmande för nyskapande konstellationer«). Dessutom påpekar Riksrevisionen att »den största andelen pengar går till den mindre andel mottagare som har fått bidrag under många år«.

Detta är två problem som har varit på tal i kulturtidskriftsvärlden under ett antal år i alla fall. Debatten om bidragstrappan och omöjligheten att få ett vettigt stöd till en ny tidskrift var ett tag i det närmaste en följetong på Tidskrift.nu och i olika tidskrifter, se t.ex. här, här, här, här, här och inte minst här.

Jag kommer helt klart att få anledning att återkomma till rapporten och dess slutsatser under ett antal olika inlägg den närmaste tiden. Under tiden rekommenderar jag intresserade att läsa Sven Nilssons artikel om granskningen i dagens Sydsvenskan. Eller läs Riksrevisonens uttalande i SvD och Kulturrådets svar i samma tidning.

Uppdaterat:

Missa inte heller kolumnen i söndagens SvD om förnyelse och kulturell nytta.